En tidsresa i nuet

Att resa i Indien är ibland som att resa i tiden. Tex kan man nu boka sina tågbiljetter på internet, betala med kreditkort och printa ut biljetten. Det kan ju ge intrycket att det handlar om ganska moderna tåg. Det intrycket kan förstärkas av att man på stationen enkelt hittar rätt spår och exakt plats för den egna vagnens placering genom digital information. T ex Konkan Express 1015 vagn S8? Ja då ska man stå på exakt den där rutan. Och faktum är att detta, för en gångs skull, stämmer till "onehundred percent". Vår vagn rullar faktiskt in exakt där vi står och väntar. Så perfekt funkar det ju inte ens X2000 i Sverige. Men där upphör också all rimlig jämförelse med X2000. Det indiska tåget, som säkert tillverkades någongång på 50-60 talet, stånkar sig fram till stationen och väl ombord möts man av den frätande urinlukten från toaletterna, av sönderrostade trappsteg och lika rostiga järnstängerna för fönstrena. I andra klass sover man tre personer på höjden. Vi tittar på biljetterna och inser att vi fått två mellanbäddar och en överslaf. Inte helt idealiskt när man ska sova tillsammans med sina barn och bäddarna är ca 65cm breda. Vi blir lite fundersamma över hur det ska gå att sova och pratar med våra medpassagerare, en kvinna och en man i 50 års åldern. De har inte ens fått sovplatser tillsammans och mannen är lite orolig över detta och vill gärna hitta något sätt att byta platser på. Efterhand fylls tåget av både fler passagerare, tiggare och försäljare. Ella som är på sitt charmigaste humör missförstår chaiförsäljarens rop utmed gången - Chai Chai Chai! - och när han går förbi tittar hon honom rakt i ögonen, höjer handen till en hälsning och svarar glatt - Hej! Agnes är glad över att det inte finns glas i fönsterrutorna, utsikten och känslan av att resa blir ju så mycket roligare. Hon sitter still in nästan en timme och kommenterar grisar, risfält, vattendrag, och pojkar som spelar cricket på varje öppen yta. Ella får en beundrare i en annan av våra medpassagerare, en man i 30-årsåldern som visar kort på sina barn i mobilen och sen tar kort på Agnes och Ella i parti och minut. Efter en stund kommer en annan man och börjar diskutera och gestikulera med våra tåggrannar och vi förstår att de diskuterar liggplatserna, men inser att det verkar så komplicerat att det inte är så stor idé att lägga sig i. Efter några minuter får vi iallafall förklarat för oss att vi nu fått en underslaf och att mannen och hans fru fått platser ganska nära varann. Ellas 30-åriga kompis förpassas tyvärr sex vagnar bakåt, och det är inte utan att han verkar lite besviken.

Vi närmar vi oss Mumbai vid fem-tiden på morgonen. Agnes och Ella sover och jag och Mattias sitter och dricker chai och tittar ut över kåkstäderna och nästan tomma pendeltåg medan vi närmar oss 30 miljoners staden. Vi läste i Lonely Planet att över 50% av Mumbais befolkning bor i slumområden, det är nästan ofattbart.

Vi bor på Ritz Hotel i centrala Mumbai. Ett hotell som verkligen sett bättre dagar. Det är nedgånget och vårt rum luktar mögel, men personalen är väldigt trevlig, och vi har inte en enda gång behövt säga vilket rum vi har när vi ska hämta ut vår nyckel (vilket kan bero på brist på gäster mer än personlig service, men vi väljer att bortse från det)

Igår tänkte vi göra lite inköp och frågade efter ett köpcentrum. Vi hamnade väldigt långt ifrån det Indien vi befunnit oss i under tågresan hit. På Phoenix shoppingmall trängs allt det moderna i Indien, McDonalds, Pizza Hut, Marks and Spencer, Body Shop och Sisley är bara några av märkesbutikerna. Indierna som omger oss var extremt trendiga och jag kände mig som kusinen från landet i mina indiska kläder. Både jag och Mattias grämde oss lite över hur mycket vi hade kunnat fynda om vi inte haft två barn som tröttnar snabbare än man hinner säga United Colors of Benetton. Barnen åker iallafall därifrån glada eftersom vi avslutade dagen på ett litet, men toppmodernt tivoli som slog de flesta ambulerande svenska varianterna med hästlängder. Det är förövrigt också det enda stället jag hittills sett säkerhetsbälten, på det lilla cirkuståget som gick i 3 km/timmen.

Sista dagen i Indien har vi tillbringat med privatchafför. Åtta timmar med AC-bil och engelskpråkig chafför (även om man starkt kan ifrågasätta det senare) kostar ca 160 kr och det var det värt när man inte kan promenera särskilt långt eller åka på båt eller bussturer. Vi har sett det viktigaste byggnaderna i Mumbai, Victoria station, Taj Mahal Hotel (båda utsattes för terrorattentaten den 26 nov 2008), Gateway of India, Crawford Market och Leopold Café som är en viktig samlingspunkt i boken Shantaram. Dagens höjdpunkt och samtidigt det mest groteskta var besöket på Crawford market. Första delen av marknaden var fruktmarknad, med jordgubbar, mango, meloner,ananas och bananer i överflöd, sen kom vi snabbt in till avdelningen för mindre aptitliga varugrupper. På djurmarknaden stod burarna med kaninungar, kycklingar, hundvalpar och kattungar staplade på varann. Agnes som inte är gammal nog att dra några som helst moraliska slutsatser över det här sättet att behandla djur tyckte mest det var kul att titta på alla gulliga djur. Sen blev lukten bara värre och värre. Vi kom slutligen i den delen som hanterar döda djur, eller köttmarknaden är väl ett bättre ord. Senare läser vi i Lonely Planet att denna del av Crawford market är "only for the really brave" och vidare "the only place in Mumbai were you can be offered to buy a real goathead". Vi slapp just det erbjudandet men däremot vände jag och Agnes och gick ut när jag råkade halka till på ett hönshuvud.

Det finns så väldigt mycket att göra i Mumbai om man har tid och möjlighet. Vi skulle älska att gå på Bollywoodfilm på någon av de stora biograferna och vi skulle väldigt gärna promenera en kväll på Chowpatty (eller Bombay-beach som den också kallas). Men vi är väldigt nöjda med det vi sett och det vi ändå lyckats göra och faktum är att man blir totalt utmattad på den här staden, även om man bara sitter i en bil. Nu är iallafall väskorna packade och med ganska mycket vemod lämnar vi Indien inatt. Väl hemma i Kälvesta ska vi lägga ut lite fler bilder från resan.

Godnatt önskar Sofia