Alfons pappa hade nog inte gillat Indien....eller....sammanfattning av vår Indien-resa

Agnes favoritfilm under den här semestern har varit Alfons Åberg. Vi gillar verkligen Alfons och hans pappa, och fnissar lika mycket varje gång Alfons pappa -Blir GALEN på ungar som ska BARA! En av historierna handlar om pappans ordningssinne och hans ständiga mantran -Ordning och reda - pengar på fredag, eller - Var sak på sin plats. Kanske var dessa mantran som fick Agnes att konstatera häromdagen - Här i Indien är det verkligen ingen ordning och reda - här är liksom allting huller om buller! En bra beskrivning tycker vi som just nu är uppe i att just försöka beskriva och sammanfatta vår semester, för nu är det ju faktiskt inte så många dagar kvar. Imorgon åker vi med nattåget till Bombay. I Bombay stannar vi sen i två dagar innan vi tar flyget hem till Sverige på tisdag. Det har varit en väldigt rolig vecka här i Palolem. Vi har ju hunnit umgås mycket med både min pappa och min kusiner. Vi har ätit fantastisk mat, prutat i affärer och handlat tjusiga paljettskor till Agnes. Jag och Mackan har haft barnvakt och kunnat ta både en barrunda på stranden (som började med att vi nostalgiskt önskade oss tillbaka 10 år i tiden och slutade med att vi trötta snubblade hemåt väldigt lyckliga över att vara just 10 år äldre än för 10 år sen....) och en tidig delfin-spanar-tur med båt. Vi har bott på Ciarans Camp precis på stranden. Här hänger italienare i 50-års åldern och det spelas inte så mycket amerikansk r´n´b utan snarare Norah Jones, panflöjtsmusik eller Beach Boys. Här dricker vi Afternoon Chai klockan fyra och Agnes har lärt sig hämta fat fyllda med kakor och tycker veckans höjdpunkt är att fylla på vatten i den automatiska vattenmaskinen. Tyvärr är sängen typ 140 cm bred bara vilket är en utmaning för mig och Mattias som sover med barnen mellan oss. Men som sagt, stället ligger 30 meter från vattenbrynet och ligger i en lummig trädgård med hängmattor och kokospalmer.

Även om vi har en del kvar att vara med om - t ex 2:a klass natttåg till Bombay (vi har nu lagt av med larvigheter som AC kupé och bestämt oss för att köra riktig hard-core indiskt resande....) Och två dagar i Indiens mest glamourösa men också tuffaste stad. Trots detta har vi vågat oss på en sammanfattning av semestern så här inför de sista dagarna. Kanske kommer vi göra fler sammanfattningar och ändra oss många gånger men följande intervju gjordes iallafall i morse vid frukosten och medverkande gjorde alla familjemedlemmar som lärt sig kommunicera verbalt.

Vad har varit det bästa med vår semster i Indien?
Agnes: - Att vara ledig och inte gå på dagis. ...och att bada
Sofia: Att få vara ledig tillsammans så länge. Ingen stress, inga måsten, inga vinteroveraller, inte storhandla, tvätta, laga mat, minimalt med sms, mejl och annat. Bara jättemycket tid för att svara på frågor, lägga pussel och berätta sagor. Men det har varit såå roligt att få ha all den här tiden tillsammans just i Indien, för det är ju så roligt här, det händer ju så mycket hela tiden och man träffar så många roliga människor.
Mattias: Jag håller självklart med - men har också haft särskilt stor behållning av sandslottsbyggandet. Att få ägna så mycket tankekraft åt att räkna ut den bästa konstruktionen, hur man gräver bäst vallar eller fördämningar har varit ett privilegium.

Vad längtar ni mest efter hemma i Sverige då?
Agnes: Att få sova i min vanliga säng, och efter Bolibompa (Sofia invänder att hon aldrig sover i sin vanliga säng, utan i vår säng...Agnes håller med men tror att hon från och med nu kommer sova i sin egen säng...föräldrarna ser skeptiska ut)
Mattias: Våren
Sofia: Att slippa passa Ella varje steg hon tar och fundera över vad hon hunnit stoppa i munnen eller vilket stup hon är på väg utför eller vilken trasslig livsfarlig elektrisk anordning hon nu tänker försöka koppla ihop.
...och kompisar och melodifestivalen faktiskt...

Vad kommer ni längta tillbaka till i Indien?
Agnes: (lite filosofiskt och drömmande...) Solen och blommorna
Mattias: Lukterna, maten, känslan av att vara här, ledigheten och så klart... sandslotten
Sofia: Jag kommer längta efter det mesta. Maten har ju varit fantastisk, alla möten, alla människor, värmen....ja kanske inte trafiken...eller jo, to m den faktiskt.

Vilken har varit den godate maten på resan?
Agnes: Pannkakan här (på restaurang Cuba i Palolem) för den smakar inte som pappas pannkakor
Mattias: Du menar för att den smakar som pappas? (Agnes skakar intensivt på huvudet)
Sofia: Alltså all mat har ju varit så god. Det har ju varit en av höjdarupplevelserna med resan. Men om jag måste säga något så kanske kyckliggrytan på barnhemmet, eller Aalo Gobin på stamstället i Norra Goa, Vegetable Kadai här på Marron i Palolem...svårt alltså.

Bästa/ Trevligaste restaurangen:
Agnes: Det stället där det fanns en lekhörna.... (Föräldrarna suckar åt att hon valde Pizza Hut i Cochin, det var enda gången vi varit på västerländsk restaurang)
Mattias: Inte en restaurang men en av de bästa måltiderna var sista kvällen i Odayam när det spöregnade och vi hämtade mat från stammisstället efter att barnen somnat. Det åskade och vi satt och åt på vår uteplats.
Sofia: Nää jag har svårt att bestämma. Odayam för att vi hade så roligt där med de som jobbade, Bhaktikutir i djungeln för att det var så häftig miljö och speciell mat, Eller Marron här i Palolem, vi hade ju en väldigt härlig sista kväll med Bengt och Susanne med familj där....Nä det får nog bli det där stället i Norra Goa, utanför all-inclusive fängelset. Den restaurangen gjorde ju vistelsen där lite mindre hemsk. Det var väldigt mysigt.

Bästa stranden:
Agnes: Här där vi är nu, för det är inte så höga vågor (Palolem)
Mattias: Odayam, för att det var lugnt där, och höga vågor, men för barnen är det ju bättre här.
Sofia: Jag håller med, inte bästa för barnen, men för mig var Odayam oslagbart. Så vacker, lugn och lite karg strand. Inga försäljare eller solstolar. Hoppas det får vara kvar så....

Bästa sandslottet:
Agnes: Den djupa gropen som vi gjorde igår var rolig. Som hundarna låg i sen på kvällen
Mattias: Men tyckte du inte bättre om det slottet som var lika högt som du, som vi gjorde i Varkala? Agnes svarar att jo, det gillar hon också. Mattias säger sen att det tekniskt mest avacerade gjorde de för några dagar sig på den lugna stranden Patnem här bortanför Palolem men det mest utmanande var att bygga slott i Odayam pga av vågor och tidvatten.
Sofia: Avstår frågan på grund av bristande engagemang.

Den bästa indiska kompisen?
Agnes: Inte han på tåget, han frågade inte om han kunde sitta på min plats. Honom ska jag ALDRIG leka med mer! (Vi försökte få henne att tänka på andra hon mött och dom enda hon kunde tänka sig att leka igen med var faktiskt servitörerna i Odayam och den lilla vita hunden från den restaurangen.)
Mattias: Det är nog Justin från Cochin. Han tog ju med mig en hel dag, visade sin business och hjälpte oss till tåget.
Sofia: Förutom Leya som ju är min bästa indiska kompis så är det lite grann servitörerna i Odayam men kanske ändå mest Babu Bhasker, managern på Varkala Marine Palace. Han ringde ju ändå två dagar efter vi åkt till vårt nya hotell bara för att kolla att vi kommit fram ordentligt.

Tokigaste djuret:
Agnes: Elefanten på vägen, den med massor av smink på. Eller dom fyra stora hundarna som bor på det här hotellet. Dom simmade ju ute i havet förut.
Mattias: Åh det var råttan som sprang på mitt bröst på Bhakti Kutir - det glömmer jag aldrig!
Sofia: Kanske delfinerna - men dom vi såg första gången i Varkala. På delfinturen kom vi ju närmare men det kändes så turistigt...första gången var mer oväntat och i Varkala fick dom ju simma i fred därute.

Bästa hotellet:
Agnes: Det första! (Agnes väljer alltså Leela Mumbai, det absolut lyxigaste hotellet vi bott på under semestern)
Mattias: Det här - Ciarans, det ligger ju så fantastiskt, precis på stranden och så är det så fint här, bra service och trevligt.
Sofia: Helhetsintryck är nog Varkala Marine Palace, trots affären brevid och skypande ryssar. Det var väldigt charmigt med såå bra läge. Dit vill jag tillbaka definitivt. Men gillade också The First Place i Odayam - men dom städade ju inte där och det drar ner betyget.

Läskigaste:
Agnes - Hundarna på det här hotellet, och den indiska toaletten på förra hotellet.
Mattias: - När Agnes försvann i en våg i Odayam. Det var inte ens 10 sekunder men kändes som en evighet.
Sofia: - Trafiken....alternativt när Mattias "morrade" åt mig när jag trodde jag glömt min väska med alla pass på toaletten på flygplatsen i Trivandrum

Roligaste:
Agnes: Att bada så mycket
Sofia: Alla människor vi har träffat, alla händelser och osannolika saker vi har varit med om, alla saker vi har skrattat åt.
Mattias: Jag håller med er båda två

Ella har hundratals bästa indiska kompisar, hon figurerar nog på ca 200 privatsemesterbilder i olika album, hon och tycker det roligaste här är alla djur, särskilt äckliga skabbhundar rusar hon skrattande emot, hon tycker ingenting är särskilt läskigt och har gillat alla hotell vi bott på, hon har ätit den mesta maten men blivit gladast när hon fått dricka coca-cola eller lyckats hitta och ta av korken på alla Agnes fina tuschpennor.

Djungel- och strandliv

Klockan är åtta på morgonen och jag sitter utanför vår lilla ståhydda i Palolem, nästan den sydligaste av Goas stränder. Men vår hydda ligger inte precis på stranden utan ca 200 meter upp i en "coconut grove" en lite bit djungel full av palmer, träd och höga blomsterbuskar. Vår palmhydda har två våningar, i undervåningen finns dubbelsängen där jag och Mattias sover med barnen och upp för en knarrande trappa, på ganska oroande knakande plankor, sover morfar på en madrass. Vi har gemensam toalett, eller toalett och toalett, ett rum med samma stråväggar, en kärl med vatten att duscha i och en indisk toalett gjord av lera. Stället heter Bhaktikutir vilket betyder "Guds verkliga namn". Även om det är ganska primitivt finns en känsla för vad som uppskattas av turister. Bhaktikutir har en tydlig ekoprofil med vegetarisk restaurang. Här kan man ta yogaklasser och få ajurvediska behandlingar, bland annat mot "lack of virality" och "bad memory". Ändå känns det väldigt ärligt och inte alltför "turistfjäskigt". Agnes blev överlycklig när vi kom hit och tyckte det var väldigt roligt att bo i djungeln. Men några dagar senare, utan "western style toilet" och varmvatten är hon inte lika entusiastisk. Efter tre nätter i djungeln byter vi därför boende imorgon till en liten beachhut vid stranden. Stället räknas som exkusivt eftersom vi ska betala 500 kr per natt. Uteplatsen ligger på stugans tak och där trängs vilstolar och hängmatta med kokospalmskronor. Nackdelen är techorestaurangen brevid. Men man kan ju inte få allt! Imorgon åker också min pappa vidare, men vi saknar inte sällskap eftersom min Farbror Bengt med familj har gjort oss sällskap igen några dagar.

Palolem och Patnem som stränder här heter är väldigt vackra. Det är ett kuperat landskap med gröna berg bortanför stranden och små öar ute i havet. Men som Lonley Planet beskriver stranden är den "far from undiscovered" även om det är långt till hysterin i Baga beach förra veckan är det ändå fullt med barer och restauranger. Lite solstolar finns här och där och ganska många försäljare som sälja saronger, halsband, gör henna-tatueringar eller säljer kokonötter eller fruktsallad. Frukterna ligger i korgar tillsammans med en stor machete och bärs graciöst på huvudet av försäljarna. I går när vi var på stranden kom en liten flicka fram för att sälja armband. Hon frågade uppfodrande men med glimten i ögat vad vi hette. - My name i Sonia, please come look in my shop, svarade hon kvickt. Vi avböjde men hon fortsatte. - You two daughters madame? frågade hon och jag nickade. - Ok, maybe next time you have boy. Jag frågade hur gammal hon var och svarade att hon var tio år. När jag fortsatte fråga om hon inte gick i skolan skrattade hon bara, och jag vet inte om det var för att hon tyckte det var en korkad fråga eller om hon skämdes lite. - Please come my shop, bad hon igen. Hon var så väldigt söt när hon stod där i sin tvådelade indiska klänning, med håret i en fläta och sin lillgamla uppfodrande blick. Hon tog av sina armband och försökte sätta på dom på Agnes arm. Om man är 10 år och jobbar som strandförsäljare lär man sig säkert många tricks. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig när jag möter flickor som Sonia. Samma sak hände förra veckan på Mandrem beach. En flicka som hette Kavita försökte sälja saronger till mig. Hon var 12 år och sa att hon gick i skolan hemma i Karnataka när det inte var turistsäsong i Goa. För då åkte hon och hennes mamma och fyra systrar hit för att säsongsarbeta som försäljerskor. Både Sonia och Kavita hade ögon som såg äldre ut än 10 och 12 år. Och jag vet inte om jag gör dom en tjänst genom att köpa det som vill sälja till mig eller inte. Sonia och jag diskuterade om att hon skulle göra en henna-tatuering på min arm och efter en stund sa Mattias att jag bara gjorde saken värre, att hennes farbror som ägde affären säkert tyckte det var bra ju mer pengar hon drog in till honom. Jag svarade lite lamt att jag kanske kan gå dit och fråga honom om hon inte ska gå i skolan...Men jag hörde ju samtidigt hur löjligt naivt det lät. Mest kanske jag ville ge henne pengar för min egen skull. För att jag blir ledsen och känner mig så maktlös inför alla dessa barn i världen som inte får ha det som mina små, som glatt sitter och gräver i sanden med sina spadar, som snart ska åka hem till kommunala förskolan med utbildningsplan, jämställdhetsmål och nyttiga måltider. Dom som får fredagsmys, bolibompa och skidsemester som det självklaraste i världen. Det finns kanske ingenting som jag kan ge Sonia eller Kavita som verkligen skulle hjälpa dom. Men för andra barn med sämre förutsättningar än mina finns det ju iallafall bra organisationer som arbetar, och det är ju en tröst. Men jag ber kanske Sonia om en henna-tatuering iallafall, bara för att få prata en stund med henne, även om det kanske mest hjälper mig själv.

Stora kramar från oss

Caravan - Ice Cream Parlour


Utprovning av klänning i Cochin

Längre armar och krokig rygg...

Efterlängtad morfar

Igår kom morfar Lasse äntligen hit till oss i Goa. Min pappa har rest runt i Indien någon vecka och nu ska vi tillbringa fem dagar tillsammans. Hans ankomst till vårt hotell här i Baga föregicks av förväntningar och upptrissad stämning som om vi varit borta från Sverige i tre år och inte tre veckor. Agnes räknade minuterna de sista timmarna. Men nu är han här och tillsammans har vi hängt på Morjim Beach idag. Sedan några dagar tillbaka har vi fått en liten "privatchafför" som heter Anthony. Han har inte den finaste taxibilen utanför vårt hotell, snarare tvärtom. Men han har haft ett sätt att smyga in sig i våra planer utan att vi märker hur det har gått till. Det betyder att han kört oss till olika stränder varje dag. Men han är trevlig och kör försiktigt vilket vi är mycket tacksamma för. Trafiken här i Goa är ungefär som övriga Indien med undantaget att det här finns fullt med västerlänningar som kör motorcykel. De flesta har säkert koll på läget men bara tanken på att en del av de övervintrade hippisarna inte är kristallklara i huvudet när det susar runt på vägarna gör att man blir lite extra nervös.

Som ni säkert förstår börjar vi känna oss väldigt färdiga med det här stället. Jag är glad över att ha upplevt en del av det Goa som jag faktiskt uppskattade för tio år sen. Lugna, badvänliga stränder där kor traskar fram på på det mest naturliga sätt, försäljerskor som man kan prata bort en timme med och så självklart, de ganska sorgliga västerlänningarna som tycker Goa är någon slags fristad för ett "naturligare" sätt att leva. Även om vi inte sett så mycket av droger har vi sett fler bara gubbskinkor och topplösa damer än vad vi har lust med. Imorgon drar vi med pappa och åker vi vidare till Goas allra sydligaste strand Palolem (som verkar mycket uppskattad på den svenska indien-fanatikersajten Indien.nu) En bilresa som enligt Anthony ska ta två timmar, och när vi hörde det sa jag, Mattias och pappa i munnen på varann - ja, alltså minst tre! Det känns dags för coconut- huts vid stranden istället och då kan det blir svårt att uppdatera den här sidan så ofta som jag skulle vilja. Men vem vet - vi är ju i Indien. ...Och wi-fi uppkopplingar verkar funka bäst och vara billigaste på de enklare backpackerställen vid stranden och vara krångligast och dyrast på "fina" 4-stjärniga hotell.

Godnatt och vi hörs snart igen!
Sofia

Från paradis till all-inclusive hell

Från det att vi landade på stranden i Odayam har jag och Mattias många gånger tittat på varann och sagt att det här är nog den bästa resa vi nånsin gjort. Men vi har sagt det lite sådär försiktigt som man gör när man inte riktigt vågar tro att det ska hålla hela vägen. Efter två helt fantastiska men ganska olika veckor i Varkala och efter vår intensiva helg i Cochin var vi så nöjda och som bara kan vara. Dessutom avslutades Cochinvistelsen med att vi blev omkringskjutsade i en allderles för liten bil, av våra "nygamla" vänner från barnhemmet , som naturligtvis inte släppte oss en sekund. De hann visa oss runt både hit och dit, de såg till att vi hade mat till resan och stannade nog på fem olika ställen för att hitta "whiteo breado" (indier lägger ofta bara lägger till ett o bakom engelska ord för att göra dem mer "lokala") vi fick också åtskilliga erbjudanden att ringa hem till Sverige från deras mobiltelefoner. Slutligen hjälpte dom oss upp på tåget med alla våra kilon packning och barn och vinkade tills tåget började rulla ut från stationen.

Den här gången hade vi valt AC kupé för att det är lite "finare" och på sätt borde vara lättare med barnen. Men det låter faktiskt bättre än vad det är. Det är samma slitna blå skinnklädslar och samma hysteriska försäljare som trängs i gångarna hela tiden.Och exakt samma gamla stinktoalett... Möjligen färre tiggare inne på tåget och lite rikare indier som tåggrannar. Och vi som älskar att åka tåg i Indien njöt väldigt mycket av resan. Agnes tyckte det var spännande, hon satt och tittade ut och kollade in hur vi skulle sova på tåget. Ella var på sitt vanliga "myror i brallan" humör. Som tur är sov hon några timmar på eftermiddagen, så vi hann titta ut genom fönstret, läsa Lonely Planet om Goa och prata med våra indiska grannar. Agnes fick en 3-årig pojke som beundrare, han bjöd henne på både juice och kex men svårflörtad som hon är var det knappt att hon lät honom vara med och kolla på Lotta på Bråkmakargatan. Till slut fick killen njuta av 1,5 timme svensk kulturhistoria. Han satt som klistrad. Efter ca tolv timmar, klockan halv fem på natten kom personalen och bryskt tände lamporna och meddelade att vi var framme. Lätt sömndruckna lyckades vi komma av med vår packning och våra trötta men positiva barn. Tyvärr hade det blivit något missförstånd med hotellet som skulle hämta oss i bil och vi blev stående mitt i natten på stationen i ungefär en timma.

I taxin till hotellet pratade vi om hur otroligt lätt det ändå varit att resa så här, hur bra det funkade med barnen på tåget och kul det är att man faktiskt inte behöver åka på all inclusive charter som småbarnsfamilj utan kan resa så mycket mer fritt om man bara vill och orkar. Jaja, nu skulle vi ju iallafall till ett lite "finare" hotell i Goa och under de dagarna hade vi ju faktiskt sagt att det vore skönt med en pool til barnen, att dom nog skulle gilla att kunna bada mer fritt än man kan i meterhöga vågor på stranden.

Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig..... För väl på hotellet i Goa fick vi en riktig kulturchock. Visst är det fint här, det finns tre olika pooler, gröna gräsmattor och flera restauranger och barer. Men det var som vi lämnade vårt Indien och vårt sätt att resa så fullständigt. Det här är ett fyrstjärnigt all-inclusivehotell som vi hamnat på av en slump. Vi skulle låna en lägenhet här i Goa av en bekant, men tyvärr blev lägenheten inte färdigbyggd i tid och då erbjöd byggnadsfirman oss gratis boende på ett av företagets hotell. Vi hamnade här, bland blekfeta britter och nyrika ryssar som faktiskt inte tar ett steg utanför hotellområdet utan kväll efter kväll bjuds på "äkta indiska kulturupplevelser" i form av konstiga dansare, trumslagare eller annat. Just i kväll spelar ett coverband amerikanska 60-tals hits och sångaren ser ut som en indisk Elvis Wannabee. Så allvarligt - det här är semesterns stora besvikelse. Jag vet att det är bortskämt att gnälla på ett fint gratis hotell, men nää - känslan på det här stället ger mig stora rysningar. Första dagen tog vi en taxi ner till närmaste stranden som heter Baga. ...och jag skojar inte...jag började storgråta. Det var som att komma till någon av de största och värsta turiststränderna i Turkiet eller Bulgarien. Solstolar och försäljare på varenda smutsig strandcentimeter. Jag mindes inte det här från mitt förra besök i Goa. Nu har det gått några dagar, vi har hittat mysiga restauranger, tjejerna har varit hos en indisk frisör och vi har gjort några dagsturer till lugnare stränder norrut och det känns bättre att vara här. Barnen älskar poolen men vi saknar Varkala. Vi saknar ljudet av vågorna från stranden, från intressanta medresenärer och nyfikna indier. Just nu lusläser vi Lonely Planet efter ställen i Goa att tillbringa vår sista vecka här. Jag vill INTE att våra sista minnen härifrån ska vara - Oh Carol och charterföretagens erbjudanden om "Slumdog experience" .

Men först kommer min pappa på besök ett par dagar. Vi får väl se om vi kan locka honom bort från det här stället också!

Old news

Hej. Den här texten skrev jag i söndags kväll på ett hotellrum i Cochin. Tyvärr hade vi väldigt svårt att hitta uppkoppling där. Inte förrän nu på hotellet i Goa fungerar det någotsånär. Därför kommer här lite gamla nyheter. Ikväll hoppas jag kunna lägga upp bilder för att illustrera den senaste veckans händelser.

Resan har gått vidare......
Min nya teori är att man inte har varit i Indien om man inte har a) åkt tåg och därmed besökt minst två indiska tågstationer b) ätit middag på en restaurang där man erbjudits en skål anis och socker efter maten. Nu har vi lämnat Varkala och turistindien och tagit oss till Cochin och därmed har vi varit med om båda sakerna.
Det var faktiskt lite sorgligt att lämna Varkala Marine Palace där vi tillbringat den senaste veckan. Förutom skrikande försäljare och skypande ryssar hann vi blir riktigt god vän med managern Babu Bhasker, vi har varit med om en i stort sett total solförmörkelse (Varkala var det stället i Indien där man såg fenomenet tydligast, vilket förklarade alla teleskop och konstiga apparater som skymptats på "The Cliff" de senaste dagarna), lyckats äta en hel middag ute på restaurang i lugn och ro (Ella sov i vagnen och Agnes på två plaststolar, när vi bar hem henne frågade hon yrvaket - Var har vi varit, var det kul?). Vi har också sett städerskans son, 10 år klättra upp i en 15 meter hög palm, ta ner två kokosnötter, för att sedan bjuda Agnes och Ella på både kokosnötsmjölk och speciell Keralamiddag på bananblad med ris och mjölk. Förutom allt detta hade vi sällskap av min faster och farbror och tre kusiner de sista två dagarna vilket var väldigt roligt.

Men som sagt, vi har lämnat Varkala och åkt tåg hit till Cochin. Tåget gick 6.30 i lördags och vi var som ni förstår uppe tidigt för att hinna i tid. Jag och Mackan hade laddat för resan eftersom vi båda tycker tågresandet nästan är det roligaste med Indien. Vi hade köpt kex, bananer, äpplen, chips och vatten. Vi hade pratat om att barnen nog borde somna efter någon timme och hur vi då skulle dricka chai och titta ut genom tågfönstret och prata om livet och Indien. Just denna tågsträcka är fantastiskt vacker, med vattenkanaler, risodlingar och inte minst mängder med kokospalmer och havskust. Precis som vi hoppats somnade barnen nästan direkt. Men det gjorde vi också, och när jag yrvaket råkade titta ut genom fönstret första gången såg jag en stadssiluett och kinesiska fiskenät, vilket är kännetecknet för Cochin. Snabbt fick jag väcka Mackan och säga att var framme. När vi några minuter senare stod på tågstationen, yrvakna, i över 30 graders värme, total trängsel och närmare 60 kilos packning plus totalt 27 kilo barn konstaterade vi att det är förståeligt att man inte springer in i andra svenska barnfamiljer på såna här ställen.

....till Cochin
Det här är fjärde gången jag besöker Cochin. Första gången var för 20 år sen då vi åkte hit på en gruppresa med organisationen Child Care. Alla familjer som var med på resan har barn som är adopterade från Betel Foundation, alltså det barnhem min lillasyster Johanna kommer ifrån. Jag har väldigt starka minnen från den resan. Jag var 13 år och vi reste runt i Indien i tre veckor. Men just dagarna i Cochin och besöket på Johannas barnhem har betytt väldigt mycket för mig. Namnen på gatorna här, som MG Road, Marine Drive och Broadway, betyder något speciellt, precis om glass-stället Caravan och hotellet Abad Plaza. Besöket på Johannas barnhem blev särskilt viktigt eftersom jag för första gången fick se det ställe där hon tillbringade sina första 3 månader, och träffa flera av de personer som tog hand om henne. Men också för att jag fick en egen indisk "bästis". Leya var 11 år och pratade bäst engelska av barnen. Hon var också minst blyg, mest sprallig och hade en fantastiskt skratt. Vi brevväxlade i flera år innan vi tappade kontakten. Efter det första besöket i Cochin var jag här igen för 13 år sedan med Johanna, mamma och pappa och sen en gång till för 10 år sedan med min bror och hans fru. Då hade Leya för länge sen flyttat från barnhemmet.

Men nu är jag alltså här för fjärde gången och det med min familj. Vi hade tre uppdrag att utföra under våra två dagar här och vi har lyckats med alla. Vi skulle köpa en ny kamera, besöka glasscafét Caravan och vi skulle träffa Leya, som fantastiskt nog hittat mig på Facebook för bara 2 månader sen. Vi började dagen med att åka riksha till Ashoka Road där barnhemmet tidigare låg, nu är det skola och kontor men också hem till Auntie Greet, den 84 åriga amerikanska missionär som startade hela verksamheten. Att träffa Leya på samma ställe där vi blev vänner som 13 och 11-åringar var väldigt känslosamt. Hon och hennes man hade åkt nattbuss i 10 timmar för att komma till Cochin och skulle åka samma buss tillbaka nu i kväll. Först deltog vi i en närmare tre timmar lång gudstjänst i pingstkyrkan (...och det är en helt annan historia som jag kanske aldrig orkar berätta ;) som hör till barnhemmet, sen bjöds vi på lunch i Auntie Greets lägenhet. De som jobbar där nu arbetade i många år med att ta hand om bebisarna, och det tog inte många sekunder innan Ella var upplockad och blev matad med van hand, något som hon lite chockat men nöjt fann sig i. Auntie Greet själv var för sjuk för att stiga upp ur sängen men jag satt och höll henne i handen en henne en stund. Det sista uppdraget, glass-café uppdraget, utfördes tillsammans med Leya och hennes man men också i sällskap med en annan av de gamla barnhemsflickorna, hennes man och sina tre barn. Men sen fick Mackan ta med sig två mycket trötta småflickor till hotellet. Jag, Leya och hennes man åkte till Cochins blomsterpark där vi promenerade en stund och pratade om äktenskap i Sverige och Indien, gamla hårsnoddar i sammet som skickats mellan Sverige och Indien och inte minst om när vi skulle kunna ses igen. Innan de gick till sin nattbuss åt vi på ett indiskt coffeehouse som självklart serverade anis och socker efter maten.

Imorgon eftermiddag går tåget till Goa men före det ska jag försöka hinna med ett besök på Abad Plaza, bara för din skull Elin!

Ingen uppkoppling i Cochin

Skickar en halsning i all hast fran ett modernt kopcentrum i Cochin. I Cochin har vi tillbringat de senaste dagarna. Om 2 timmar gar taget till Goa. Vi hoppas pa battre uppkoppling dar. Har haft det bra har, traffat gamla vanner och sett Johannas barnhem.

Vi hors snart igen

Med "Cirkus Ella" på indiskt sjukhus

Om inte Ella blir magjuk på den här semestern så är det ett rent under. Hon petar och plockar med allt, stenar, gamla Spriteflaskor, matrester och...usch till och med fågelbajs (precis när hon gjorde det tänkte jag på alla varningar om fågelinfluesan och att det inte skulle vara någon fara så länge man inte åt fågelbajs. Då undrade jag vem som möjligen kunde göra en sån sak - det behöver jag inte undra längre) Härom morgonen hade hon lyckats äta några centiliter smutsig sand från stranden där de herrelösa hundarna brukar sova, hon kryddade sen det hela med en stor klick solfaktor 50 och avslutade med ett gammalt tuggumi. Och ändå punktmarkerar vi henne hela tiden. Jag och Mackan är rätt slut efter en dag med vår yngsta dam. Som om det inte var nog har hon liksom en känsla för bus och inga som helst spärrar. Hon springer rakt ut i havet i livsfarliga vågor och strömmar, hon sticker ner för vilken trappa eller brant som helst, med ett överjordiskt självförtroende och anser sig för stor för bebis-fasoner som "rumpan först". När ingen ser springer hon upp på stranden och tar med sig så många av familjens skor som hon får plats med i sin famn och rusar ner mot havet för att skrattande kasta i allihop.

Nä, än har hon inte blivit magsjuk. Däremot förkyld, och den här veckan har hostan blivit värre och värre. Därför bestämde vi oss för att åka med henne till sjukhuset idag. Säkert skulle hon bli bättre om ett par dagar, men med tanke på att vi har en rätt lång resa framför oss i helgen ville vi inte chansa. Därför åkte jag och Ella med riksha till Mission hospital här i Varkala i eftermiddags. Sjukhuset bestod av flera hus i vit puts på ett större område. Därinne var det fullt med folk och efter att ha tittat in i flera luckor (varav en visade ett rum fyllt från golv till tak med journalmappar som verkade som om de skulle glida ut i en enda stor hög vilken sekund som helst) hittade jag till slut luckan för att skriva in sig. Kösystemet var som vanligt i Indien rätt kaotiskt. Efter att först ha stått som nummer tre i kön var jag plötsligt nummer sju. Jag kom ihåg mitt gamla trick att högt och ljudligt fråga alla närvarande var kön gick, varvid några samvetsgranna indier alltid skäms lite för sina trängande landsmän och varligt föser tillbaka dom i kön. Ella hade redan där tappa tålamodet och ylade, bankade nappen mot luck-gallret och drog mig i håret samtidigt.

Efter inskrivningen fick vi gå till ett enkelt väntrum för de som skulle till barnläkaren. Totalt var det ca 30 personer i rummet. Självklart mest mammor med barn, allt från bebisar till tonåringar. Under den följande timmen är jag säker på att alla 30 ögonpar var fixerade vid Ella i stort sett hela tiden. Det berodde inte på att hon var klart blondast av patienterna, eller på att hon var allra minst utsmyckad (indiska barn får ett svenskt prinsesskalas att framstå som en trist kontorsfest, både flickor och pojkar har fotlänkar med bjällror och armband, många flickor har avancerade klänningar i konstigt viskostyg med påsydda rosor och speglar. En liten bebis hade rosa korsett och rosa trosor med mängder av spetsrysch) Nä anledningen till att de andra patienterna gav Ella sin fulla koncentration var att hon betedde sig som en duracellkanin i underhållningsbranschen. Först försökte hon möblera om hela väntrummet under högljudda skrik, och när hon tröttnat på det drog hon av halsdukar och petade stackars vettskrämda indiska flickor i magen tills de nästan började gråta över den läskiga och burdusa västerlänska bebisen. Nästa sak var att bjuda laget runt på vatten, för att sedan, när de nästan nådde flaskan rycka undan den och skrika -Nej!. Sen gjorde hon ungefär 5 utbrytningsförsök då hon sprang ut ur väntrummet allt vad hon orkade men infångades av sin mamma eller en mustaschprydd indisk herre som till slut tröttnade och stängde grinden. Då ryckte hon loss ett plastsäte från väntrummet, lade det på golvet och gjorde en egen gunga som tyvärr slutade med att hon hann tippa rakt bak i golvet innan jag hann fram. Detta åtföljdes av ett kollektivt - Ahh! från hela rummet. Behöver jag ens säga att jag var totalt genomsvett och frustrerat funderade på hur dom egentligen får de där söta indiska barnen att sitta så beskedligt i sina mammors knän. Jag försökte se ut som om jag hade läget under kontroll och förmanade Ella när hon tog en kola från en medpatient. - Aj Aj Ella! men då sprang hon ut mitt på golvet och ylade högt, sen lade hon sig teatraliskt i mitten av rummet och bankade huvudet gråtade i det smutsiga stengolvet. Jag upptäckte då att de indiska mammorna såg på mig med medlidande. När det äntligen blev vår tur att träffa läkaren var Ella så uppskruvad och trött att hon låg som en spänd båge i mina armar och skrek och grät så det stänkte snor och tårar åt alla håll. Läkaren lyckades på något underligt vis kontatera någon form av "infektion" och ordinerade, precis om jag misstänkt, både antibiotika, hostmedicin och antihistamin (när jag frågade på apoteket varför hon skulle få antihistamin såg kvinnan på mig som om jag var lite dum och svarade - Because she has a cold!)

Vår snälla rikshaförare hade väntat utanför hela tiden och efter en halv minut i baksätet så sov vår lilla tjej som en stock. Jag är inget stort fan av onödig antibiotikautskrivning men om det här faktiskt gör henne frisk så är jag glad. Och vem vet, hon kanske lugnar ner sig om hon blir frisk. Eller så blir det precis tvärtom......

Hälsningar från en rätt trött mamma.

Värre än Arvika-marten

I söndags morse var jag och barnen på morgonpromenad. Klockan var 6.30 och ljuset var liksom grynigt vitt. Ella satt på ryggen i bärselen vi lånat. (tack snälla Anna o Mats, Ella älskar den vi älskar den) Nere vid stranden var det fullt liv. Odayam är ju en fiskeby och från tidiga mornar fram till förmiddag är stranden full av män och pojkar som drar upp nät. Om man ser det på håll ser det ut som en dragkamp där ett lag tävlar mot havet. Repet kommer upp från vattnet ca 20 meter före land och på stranden står 10-15 män och pojkar på rad och drar allt vad de orkar. Exercisen ackompanjeras av smattrande röster som skriker och skrattar åt varann på Maljalam som är det lokala språket i Kerala. När vi kommer nära frågar jag om de behöver lite hjälp och får 10 bländande leenden till svar. Jag och Agnes drar allt vad vi orkar i repet och småkillarna som är i Agnes ålder håller på att kikna av skratt. -Thank you madame, you very strong, ropar de efter oss när vi går vidare utmed stranden. Vi hjälper två andra fiskelag innan vi slutligen går upp för att väcka den sovande pappan. Frukost äter vi på en en liten restaurang som heter Pink Aana, och under tiden pratar vi med ägaren om turistnärigen i Odayam. De är två bröder som drivit stället i 5 år, de är båda uppvuxna i Varkala och tycker turismen är bra för lokalbefolkningen, samtidigt säger han att Odayam inte kommer se likadant ut om fem år.
- Then it will all be destroyed madame, just like up in Varkala. För 13 år sen arbetade han på "the cliff" som centralturistorten heter, och berättar om hur lugnt det var, tre hotell och fem restauranger. Nu är det värre än "Arvika marten" som Mackan säger. Vid sidan om Pink Anaa i Odayam byggs just nu ett exklusivt resort och därmed förvinner delar av den äng där bufflar nu går och betar. Den yngsta brodern berättar att det är olagligt att bygga så nära vattnet i Kerala och att ägaren till lyxresorten måste betalat en rejäl muta för tillståndet. Han skakar på huvudet åt problemet med mutor i Indien och säger att korruptionen förstör affärsklimatet. Själv verkar han inte alltför bekymrad över exploateringen. - When Odayam is like that "the cliff" I will just start something new. There are many beautiful beaches here, it´s just the locals that are the problem. They are not used to tourists.
Jag tänker på fiskemännen på stranden och vad som kommer hända när stränderna fylls av restauranger och affärer istället. De svenska ägarna till vårt hotell berättar också om en ganska kaosartad turistutveckling i Kerala. Den största och mest kända stranden här heter Kovalam. Jag var där för 10 år sen men har förstått på alla jag mött här att det förändrats avsevärd. Mängder av höghushotell trängs nu på den lilla lilla kustremsan som redan -99 var rätt så skräpig och överutnyttjad.

Jag inser lite sorgsen att även om vi kommer tillbaka hit om tre år så kommer inte Odayam finnas kvar såsom vi upplevt det under vår första vecka i Indien. En sömnig strand med ett fåtal restauranger och ett extremt lugn. Det tog några dagar för oss att varva ner och börja njuta av att det faktiskt inte fanns något annat att göra än att bada, äta och läsa böcker. ...Och nu när vi bytt boende och flyttat in i den mer turisttäta området i Varkala längtar jag lite tillbaka till Odayam. Här sitter vi på ett fantastiskt fin bungalow med terass mot arabiska havet, bara kokospalmer och bougavillabuskar som fond. Vi har trådlöst internet, affärer runt alla hörn och inte minst svenskar i varje vrå. På höger sida om vår bungalow ligger en souvernirbutik och när familjen som driver den inte skriker på varann eller på hundarna så lockar de på turister - Here sir, how are you? You come in my shop, you buy, no good business today! På vänster sida bor en ryska och hennes mamma och båda sitter på terassen och gapar i skype i tid och otid. Och även om Agnes är lycklig över sina hennatatueringar på händer och armar (hon var så duktig när de målade på men att få en 4-åring att sitta still i en timme för att de skulle torka är en total omöjlighet) och vi är glada över internetuppkoppling så är det inte utan av vi saknar det där lugnet i Odayam. Vi får nog åka tillbaks någon kväll och hälsa på våra favoritservitörer och bara njuta lite till - så länge det går.

Hälsningar från Sofia som satt och såg delfinerna hoppa ute i arabiska havet precis lagom till frukost i morse.

Bilder från Odayam Beach, Kerala

Omtyckt pappa


Enligt Agnes är dessa killar hennes "Indiska bästa kompisar".
För övrigt, enligt egen utsago skall mannen i mitten vara professionell bollywooddansare... ¨


Odayams ökända riksha-förare.


Sandslottsbygge

Saker jag nästan glömt om Indien

Första gången jag var i Indien var 20 år sen....20 år sen! När man kan säga något sånt lite i förbigående är man faktiskt ingen ungdom längre....Sen den där första resan 1989 har det blivit 6 resor till. Jag är helt enkelt väldigt förälskad i det har landet. Men sen jag var här sist 2005 har jag hunnit glömma en del saker.

Trafiken: Att trafiken är helt kaosartad i Indien har jag verkligen inte glömt. Men efter att vi guidats fram till den skinande blanka ambassadorbilen pa Trivandrums flygplats, slagit oss ner i baksatet, klätt i beigblommigt 70-tals plyschtyg, dröjer det inte många minuter innan jag minns. Herregud! Det är ju så här det är! På de smala smala vägarna trängs, two-wheelers (små motorcyklar, som ofta bär hela familjer. Pappan kör och har två småbarn framtill medan mamman sitter i damsadel bak. Av alla dessa är det bara pappan som har hjälm..) autorikshaws (trehjuliga taxibilar) sönderrostiga dieselbussar som liksom stånkar fram (ofta med texten very superfast handmålat på sidan) färggranna målade lastbilar och självklart personbilar. Men det är egentligen inte trängeln som är problemet. Nej, det är omkörningarna som är hela grejen. Ingen bil, autoriksaw, two-wheeler eller buss håller sig mer än 2 minuter i körfältet utan att köra om. På en smal väg där det fungerar likadant i båda färdriktningarna kan man ju rakna ut vad som hander. Nemen nu...! nej nej nära ogat! Är det enda vi säger de första 20 minutrarna av resan som ska ta 1,5 timme. Hur kunde jag glömma det här? Inser efter ett tag när jag lugnat mig och vi klarat sisådär 20 nära-döden-upplevelser att jag inte glömt, bara upplevt det annorlunda tidigare, när jag inte hade två små barn i bilen. En annan sak jag nästan glömt med trafiken är tutan. I Indien använder man tutan på bilen for att 1) tala om att man tänker köra om 2) Hindra en kommande omkörning i mötande körfält som håller pa att leda till frontalkrock 3) För att varna när man kör om i ett backkrön 4) för att varna för att man kommer vid varje kurva. 5) de andra gångerna man tutar har jag ännu inte lyckats lista ut orsaken till. Detta betyder att det tutas kontant. Som att det inte räckte står det bak på de flesta fordon - Please sound horn! Kombinationen Indisk trafik+ småbarn utan säkerhetsbälte ar inget vi kommer utforska mer än absolut nödvändigt under den fortsatta semestern.

Servicen är den andra saken med Indien jag nästan glömt. Eller rättare sagt bristen på service. I vilket annat land kan man glad traska in på en resebyrå och be om hjälp med att boka tågbiljetter, hotell osv och upptäcka att det inte finns någon dator, telefon, almanacka eller karta över området? Men jag blir närmast charmad av innehavarens förklaring när jag frågar varför han inte har telefon när det står det utanför. - Oh madame, it will come anyday now. 100% sure. Här är det väldigt vanligt att svara just - 100% sure, definately och gärna avlsluta med - don't worry madame! Häromdagen mötte vi en svensk familj som bokat flygresa till Maldiverna kommande dag. En dag före avresan har resan inte bekräftats och svaret varje gång hon frågat var - Its 100% going to happen madame, dont worry! Ikväll fick hon reda pa att det inte finns biljetter och avresan blir framskjuten. Lite surt påpekar hon att i Sverige betyder 100% faktiskt just det. Researrangören vickade på huvudet och svarade. - But you always have to HOPE for 100% sure madame. That´s what I meant.

Sen har vi det här med språket: Grejen med att prata engelska i Indien ar inte det roliga uttalet utan formågan att utesluta alla onödiga ord. Det funkar bättre att säga - where your house? än att säga - where do you live? Jag ar rätt så duktig på detta (funkar också mycket bra med ryska turister har i Indien har jag kommit på) Men man får passa sig... Häromdagen kom jag ut från internetstället och sa till den frågande engelsmannen - No, sorry, computer broke down. Han tittade på mig och sen på datorn, tillslut frågade han - Do you mean it disconnected? Lite generad fick jag svara - Yes, something like that.

Det kanske låter kanske konstigt att man kan älska det har landet så mycket - men jag vaknar varje morgon väldigt glad över att jag faktiskt får vara har igen, och dela det med min familj.
Imorgon byter vi boende och ska förhoppningsvis ha full internetuppkoppling. Då kommer också mer foton. Kram på er!

Pa en strand i Odayam

Jag sitter pa ett hotell precis vid stranden i Odayam, en liten fiskeby norr om turistorten Varkala, i Kerala. Jag har varit har och forsokt fa internetuppkoppling 3 ganger de senaste dagarna och det sager en del om det har stallet. Vi bor i inte pa det har hotellet utan pa ett enkelt guesthouse ca 150 meter fran havet. Hit till Odayam har liksom inte massturismen anlant och det betyder att det knappt finns nagonting har, inga affarer- om man bortser fran den lilla palmhydda till kiosk som saljer tobak, tuggumi och kakor, det finns heller inga strandforsaljare, ingen danande discomusik fran utestallena, knappt nagot internet (som ni sakert redan forstatt) Och absolut inga andra barnfamiljer. Vi upplevs som extremt exotiska av bade indier och gruppen pensionerade norrlanningar som ar har pa akvarellkurs. Framst for att Varkala inte ar sa barnvanligt. Vagorna ar hoga och den centrala turistorten ligger hogt pa en klippa med ett stup ner till stranden. Men vi tycker att det ar ett fantastiskt stalle och efter snart fyra dagar borjar vi varva ner och hitta en rutin. Pa formiddagarna ar vi nagon timme pa stranden. Mackan, Agnes och de indiska bybarnen bygger enorma sandslott med djupa djupa vallgravar. Vi leker att Ella ar ett sjoodjur nar hon ar med for sjoodjur kan ju fa vara lite klumpiga och riva ner lite men dom ar bra pa att forsvara slottet. Runt 11-tiden gar vi upp till rummet och Ella tar sin middagslur. Agnes tittar pa film pa dvd:n eller farglagger i sina nya indiska farglaggningsbocker. Vid 14 tiden ater vi lunch och sen badar vi i nagra timmar till. Frukost, lunch och middag ater vi pa nastan alltid pa samma stalle, en enkel restaurang pa stranden dar personalen skiner upp nar tjejerna kommer och satter pa musik sa att Agnes och Ella kan dansa. Och allra helst vill personalen vara med och dansa, men Agnes ar lite for blyg an. Pa kvallarna sitter vi pa terassen, lyssnar pa vagorna och laser bocker. Ibland kan vi onska oss lite fler affarer, restauranger och kanske en pool sa att vi kan variera badrutinerna. Vi har iallafall bestamt oss for att inte aka ner till Kovalambeach som ligger ca 5 mil soderut, utan stanna i Varkala en vecka till men pa en annan strand. Nasta gang jag lyckas skicka med ett eller annat kort pa Mackans sandslott!

Halsningar till alla darhemma i kalla Sverige fran 30 grader, sol och vagskvalp....

Från kräkfest (nej det står inte kräftfest..)till poolparty på ett dygn

Okej, man räknar ju nästan med magsjuka när man ska till Indien. Men att vi inte skulle hinna köra av E4:an mot Arlanda innan Ella började kräkas var lite oväntat. När taxin parkerade framför terminal 5 var hela rutan nerstänkt, och den yngsta dottern dränkt i kräks. Jag såg liksom en riktig helvetesresa framför mig.... Mackan hjälpte chaffören att tvätta rent bilen och jag bytte kläder på Ella i terminalhallen. Agnes fick ett bryt för att Ella fick finare sommarkläder på sig och Mackan prata om hur illa han mådde. Ni fattar kanske känslan....Men tack Kära Jesus.....inget mer hände. Resan ner blev faktiskt nästan så harmonisk som det ser ut på bilderna, förutom mina och Mattias lätt panikslagna blickar varje gång Ella hostade till. När vi höll på att landa i Mumbai sa hon med trött och lite sprucken röst - Åh, NU går luften ur planet!

Det senaste dygnet har vi tillbringat på lyxhotell här i Mumbai. Vi badat i poolen ätit god mat. En kort promenad har vi tagit och då lyckades jag nästan köra ner barnvagnen i ett stort kloakhål och sen rullade Mackan över en sovande gatuhund. Imorgon går flyget till Trivandrum och beachtillvaron inleds i Varkala. Det kommer fler foton på mig och Mattias här på sidan när vi hunnit bronza lite!

Godnatt hälsar jag från 8e våningen på Leela Hotell Mumbai