Djungel- och strandliv

Klockan är åtta på morgonen och jag sitter utanför vår lilla ståhydda i Palolem, nästan den sydligaste av Goas stränder. Men vår hydda ligger inte precis på stranden utan ca 200 meter upp i en "coconut grove" en lite bit djungel full av palmer, träd och höga blomsterbuskar. Vår palmhydda har två våningar, i undervåningen finns dubbelsängen där jag och Mattias sover med barnen och upp för en knarrande trappa, på ganska oroande knakande plankor, sover morfar på en madrass. Vi har gemensam toalett, eller toalett och toalett, ett rum med samma stråväggar, en kärl med vatten att duscha i och en indisk toalett gjord av lera. Stället heter Bhaktikutir vilket betyder "Guds verkliga namn". Även om det är ganska primitivt finns en känsla för vad som uppskattas av turister. Bhaktikutir har en tydlig ekoprofil med vegetarisk restaurang. Här kan man ta yogaklasser och få ajurvediska behandlingar, bland annat mot "lack of virality" och "bad memory". Ändå känns det väldigt ärligt och inte alltför "turistfjäskigt". Agnes blev överlycklig när vi kom hit och tyckte det var väldigt roligt att bo i djungeln. Men några dagar senare, utan "western style toilet" och varmvatten är hon inte lika entusiastisk. Efter tre nätter i djungeln byter vi därför boende imorgon till en liten beachhut vid stranden. Stället räknas som exkusivt eftersom vi ska betala 500 kr per natt. Uteplatsen ligger på stugans tak och där trängs vilstolar och hängmatta med kokospalmskronor. Nackdelen är techorestaurangen brevid. Men man kan ju inte få allt! Imorgon åker också min pappa vidare, men vi saknar inte sällskap eftersom min Farbror Bengt med familj har gjort oss sällskap igen några dagar.

Palolem och Patnem som stränder här heter är väldigt vackra. Det är ett kuperat landskap med gröna berg bortanför stranden och små öar ute i havet. Men som Lonley Planet beskriver stranden är den "far from undiscovered" även om det är långt till hysterin i Baga beach förra veckan är det ändå fullt med barer och restauranger. Lite solstolar finns här och där och ganska många försäljare som sälja saronger, halsband, gör henna-tatueringar eller säljer kokonötter eller fruktsallad. Frukterna ligger i korgar tillsammans med en stor machete och bärs graciöst på huvudet av försäljarna. I går när vi var på stranden kom en liten flicka fram för att sälja armband. Hon frågade uppfodrande men med glimten i ögat vad vi hette. - My name i Sonia, please come look in my shop, svarade hon kvickt. Vi avböjde men hon fortsatte. - You two daughters madame? frågade hon och jag nickade. - Ok, maybe next time you have boy. Jag frågade hur gammal hon var och svarade att hon var tio år. När jag fortsatte fråga om hon inte gick i skolan skrattade hon bara, och jag vet inte om det var för att hon tyckte det var en korkad fråga eller om hon skämdes lite. - Please come my shop, bad hon igen. Hon var så väldigt söt när hon stod där i sin tvådelade indiska klänning, med håret i en fläta och sin lillgamla uppfodrande blick. Hon tog av sina armband och försökte sätta på dom på Agnes arm. Om man är 10 år och jobbar som strandförsäljare lär man sig säkert många tricks. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig när jag möter flickor som Sonia. Samma sak hände förra veckan på Mandrem beach. En flicka som hette Kavita försökte sälja saronger till mig. Hon var 12 år och sa att hon gick i skolan hemma i Karnataka när det inte var turistsäsong i Goa. För då åkte hon och hennes mamma och fyra systrar hit för att säsongsarbeta som försäljerskor. Både Sonia och Kavita hade ögon som såg äldre ut än 10 och 12 år. Och jag vet inte om jag gör dom en tjänst genom att köpa det som vill sälja till mig eller inte. Sonia och jag diskuterade om att hon skulle göra en henna-tatuering på min arm och efter en stund sa Mattias att jag bara gjorde saken värre, att hennes farbror som ägde affären säkert tyckte det var bra ju mer pengar hon drog in till honom. Jag svarade lite lamt att jag kanske kan gå dit och fråga honom om hon inte ska gå i skolan...Men jag hörde ju samtidigt hur löjligt naivt det lät. Mest kanske jag ville ge henne pengar för min egen skull. För att jag blir ledsen och känner mig så maktlös inför alla dessa barn i världen som inte får ha det som mina små, som glatt sitter och gräver i sanden med sina spadar, som snart ska åka hem till kommunala förskolan med utbildningsplan, jämställdhetsmål och nyttiga måltider. Dom som får fredagsmys, bolibompa och skidsemester som det självklaraste i världen. Det finns kanske ingenting som jag kan ge Sonia eller Kavita som verkligen skulle hjälpa dom. Men för andra barn med sämre förutsättningar än mina finns det ju iallafall bra organisationer som arbetar, och det är ju en tröst. Men jag ber kanske Sonia om en henna-tatuering iallafall, bara för att få prata en stund med henne, även om det kanske mest hjälper mig själv.

Stora kramar från oss